Satt och tittade igenom gamla bilder och hittade kollaget på magen. Det händer faktiskt att jag saknar den där stora kulan även fast jag i slutet självklart tyckte det var sjukt jobbigt och att jag inte förstod alls hur jag skulle kunna komma att sakna den. Men här sitter jag och saknar magen. Men jag ju självklart fått världens bästa grabb så trots den jobbiga väntan var det ju värt det!! Inatt vaknade han konstig nog mitt i natten och vägrade somna om, det har inte hänt på väldigt länge. Det slutade med att jag fick vagga honom till sömns i min famn i soffan. Han somnade där, på min mage. Och jag fick snosa lite bebis. Bästa som finns. Nu börjar faktiskt kroppen ställa in sig på att bli redo för ett till barn det märks. Kvinnliga hormoner och allt det där säkert. Men än är inte psyket redo. Det dröjer nog några år :)