Så igår hade jag någon slags euforisk upplevelse på gymmet. Jag har aldrig känt något liknande och det var fantastiskt!! Sist jag stod på ett löpband klarade jag av att springa i 5 minuter. En gång klarade jag av 10 minuter och då kom jag hem till Magnus och stoltserade och mådde bra på det hur länge som helst. Men sen vart jag sjuk och träningen hamnade efter, så som den brukade. Detta var väl ca 2.5 år sedan nu.

Nu har jag joggat ute, vilket tydligen har gett resultat! Igår ställde jag mig på löpbandet och tryckte in att jag ville träna i 30 minuter och bränna fett. Jag fick trycka in min vikt och allt och sen skulle den kalibrera hur snabbt jag skulle röra mig för att det skulle vara mest effektivt men det maskinen kom fram till var ju löjligt. Det var Tant Hildas gångtempo med rullatorn. Jag ökade tempot och började jogga.

5 minuter blev 10 minuter som blev 15 minuter som blev 20 minuter och fortfarande kände jag mig inte ens ansträngd. Jag förstod inte vad som hände. Jag tänkte att "Det måste vara något fel på maskinen" men jag fick inte ihop vad som skulle kunna vara fel för att jag inte skulle bli trött. Jag sprang ju, snabbare än jag springer ute, tiden gick, och allt verkade gå ihop. Det var helt enkelt inte jobbigt. Jag ökade tempot, sprang nu på den nivån som jag för 2.5 år sedan Spurtade sista 10 sekunderna. 10 minuter sprang jag i det tempot och fortfarande inte direkt trött.

1km blev 2 km som blev 3 och till och med 4 km. Det bara rann iväg! Jag hade lätt fortsatt att stå på den där maskinen tills de fick lyfta av mig. Men tyvärr stängde Maskinen av sig efter 30 minuter, den inställningen som jag alltid trycker i, som av en reflex, men aldrig brukar uppnå, den inställningen var nu för lågt satt och förbannad över min egna inställning, men stolt över min prestation gick jag av och kände mig nöjd.

Men nästa gång, då tänker jag inte ställa in någon max tid. Då kör jag så jag storknar!!

Hälsningar