Idag har Wille varit på inskolning på dagis igen. Denna gången fick jag lämna honom själv i en timme. Det är ju väldigt nervöst första gången, jag hade ju ingen aning om hur han skulle reagera. Även fast jag inte trodde det skulle vara några problem så kan det ju faktiskt bli raka motsatsen ibland mot vad man tror. Men som tur var hade jag rätt och Wille brydde sig knappt om att jag skulle gå. Han gav mig en stor kram men sen var han snabb in och leka igen.

Jag hörde att han frågade efter mig när jag hade stängt dörren och jag hörde fröken säga "Mamma är på Skolan" och Wille verkade nöjd med svaret och fortsatte leka. Jag gick på stan ett tag och det hela kändes bara så himla absurt. Där går jag omkring, helt ledig, och gör ingenting. Bara väntar och trallar runt medan någon annan tar hand om mitt barn. Det kommer väl kännas annorlunda när man faktiskt har någonting att fylla upp de där timmarna med. Men idag kändes det mest konstigt.

När jag kom tillbaka efter en timme så reagerade inte ens Wille på att jag kom innanför dörren. Han satt och lekte med en kille som heter Jonathan och de pysslade med lego och såg ut att ha mysigt. Jag gick fram och frågade om han hade haft roligt. Då sken han upp av att jag var där och sprang upp in i min famn och jag fick den största bamsekramen som jag aldrig fått förr. Inom loppet av 5 minuter fick jag nog flera hundra kramar kändes det som sen och Wille drog mig runt och pekade på allt han hade lekt med medan jag var borta. Jonathan följde efter och Wille tog tag i hans hand och de gömde sig och kramades bakom dörren. Haha, så söta :)

Detta känns jättebra! Vi längtar båda två till dagis imorgon. Jag längtar till den stora bamsekramen när jag kommer tillbaka och hämtar honom och Wille längtar nog efter jonathan och fröken Jessica :)